Anledningen till att jag inte ger upp är att jag anser att det finns så otroligt många fördelar med att lära sig ytterligare ett språk och dessutom skapar språket gemenskap med hans släktingar.
Han däremot tycker det är svårt att byta språk, men detta kan jag inte riktigt tro på då han ändå pratar svenska när han är ensam med dem. Självklart ser han också fördelarna, men kanske tycker han inte att de är lika viktiga som jag?
Idag upptäckte jag att allt fler släktingar väljer att bara prata svenska med barnen då de upplever att de inte förstår annars. Jag blir ledsen, inte på dem utan på Sigge. Det gör ont i bröstet och jag vill skrika på Sigge att han MÅSTE börja förstå att detta är en gåva endast han kan ge dem. Jag står maktlös och mår dåligt att jag inte bara kan låta Sigge bestämma om och när han vill prata kurdiska med dem.
Vad ska jag göra? Ge upp trots att jag inte vill? Betala någon annan för att lära dem? Vad finns det för olika alternativ?
3 kommentarer:
Jag förstår dig, speciellt eftersom jag själv tycker att det är en så viktig fråga! Jag tycker att du ska stå på dig gentemot både Sigge OCH släktingarna. Sen kan du se till att tjejerna får läsa hemspråk så fort de är tillräckligt gamla. Kan du tänka dig att själv ta någon kurs i kurdiska? Det kanske också skulle underlätta.
Förresten, jag har några tips till dig angående din jobbsituation. Vi kan väl höras på telefon snart!
Kram/Ellinor
Kan de inte få undervisning i hemspråk? Om jag ska tro Lovisa så är det ett barn på dagis som har franskundervisning, gissar att det är hemspråk. I skolan måste de väl kunna få det åtminstone även om det kanske är i senaste laget?
Jag håller med både Ellinor & Tove.
Det är verkligen en gåva att få ett språk "gratis". Hoppas att Sigge kan förstå det!
Cecilia
Skicka en kommentar