Höstkul med grannbarnen

Väntar på utskrivning

Röntgen

I morgon ska jag röntgas då jag upptäckt en knöl på höger sida av magen. Läkaren vet inte vad det är, men han kände att det var något där, precis på det ställe jag också har känt den.

Jag kan inte låta bli att tänka att jag snart kan få veta att jag ska dö. Det skulle kunna vara något farligt, även om jag har hört att det i de flesta fall faktiskt inte är det. Men tänk OM! Hemska tanke. Jag vill leva och varför skulle jag drabbas av något farligt? Samtidigt vet jag hur det är när saker man aldrig tror ska hända, händer. Tyvärr.

Tills jag vet så försöker jag fokusera på att jag faktiskt mår bra. Men har en knytnävs-stor knöl på höger sida i magen. Just så. Punkt. Mer vet jag inte och varför skena iväg i sina tankar? Ändå sitter jag här och mår illa av nervositet.

Plötsligt så händer det

Idag diskuterade jag, Sigge och flera gemensamma vänner gårdagens problem här hemma. Jag vet inte vem som sa det jag alltid sagt, men idag vände det. Sigge har pratat kurdiska med barnen konstant! OCH DE SVARAR HONOM!

Det känns fantastiskt roligt och jag hoppas innerligt att detta håller i sig förevigt.

Snart försent

Jag och Sigge bråkar ofta om att jag tycker att han pratar för lite kurdiska med barnen.

Anledningen till att jag inte ger upp är att jag anser att det finns så otroligt många fördelar med att lära sig ytterligare ett språk och dessutom skapar språket gemenskap med hans släktingar.

Han däremot tycker det är svårt att byta språk, men detta kan jag inte riktigt tro på då han ändå pratar svenska när han är ensam med dem. Självklart ser han också fördelarna, men kanske tycker han inte att de är lika viktiga som jag?

Idag upptäckte jag att allt fler släktingar väljer att bara prata svenska med barnen då de upplever att de inte förstår annars. Jag blir ledsen, inte på dem utan på Sigge. Det gör ont i bröstet och jag vill skrika på Sigge att han MÅSTE börja förstå att detta är en gåva endast han kan ge dem. Jag står maktlös och mår dåligt att jag inte bara kan låta Sigge bestämma om och när han vill prata kurdiska med dem.

Vad ska jag göra? Ge upp trots att jag inte vill? Betala någon annan för att lära dem? Vad finns det för olika alternativ?

Tog oss vatten över huvudet

Idag var jag och köpte medel mot vitaprick sjukan och en del annat som jag tyckte att vi verkligen behövde. När vi kom hem så flöt 4 större fiskar på ytan. De stackars fiskarna började dö i morse. Vi hittade 3 stycken mindre fiskar. Förmodligen hade de skrikit på hjälp hela natten efter alla mardrömmar jag hade om deras prickar.

Angelina frågade om inte APELSINEN hjälpte dem (hon menade medicinen) och tyckte det var ledsamt att de var döda. Hon ville ringa Svante och berätta om fiskarna. Lupita däremot tyckte att det var en spännande händelse där hon fick hjälpa till med att tvätta stenar och spola akvariet.

Jag och Sigge började gräla om akvariet på eftermiddagen och det slutade med att Sigge avlivade resten av fiskbeståndet och jag la ut akvariet på Blocket.

Jag får en klump i halsen när jag tänker på de hjälplösa fiskarna och funderar samtidigt varför jag har så svårt att bara släppa ett projekt man tagit sig för. Jag måste kämpa mig dödstrött innan jag ger upp. Är det bra eller dåligt? Är det verkligen okej att bara ge upp efter ett ynka försök att driva akvarium hemma?

Konstiga fiskar

Vi har köpt några olika sorters fiskar till vårt akvarium. Jag har ingen aning om vad de heter, men en av dem, en blå hane med stor stjärt, beter sig lite underligt. Han ligger helt stilla bland växtbladen... Jag trodde givetvis att han var död, men inte. Helt plötsligt så simmar han omkring igen. Ligger han där och tar sig en tupplur?

En annan underlig sak är att fiskarna ser sjuka ut. De har små vita prickar på sig. Först trodde jag att de simmat runt bland luft-pumps bubblorna, men nu har jag insett att så inte är fallet. Jo, de simmar omkring där, men de vita prickarna är i alla fall inte luftbubblor.

Tar man fiskar till doktorn eller tar man en bild och visar på ett zoo? Just nu tittar jag in titt som tätt och förväntar mig att fiskarna snart flyter omkring utan att röra sig.

Ny ovana

Jag vet inte varför, men jag har lagt till med en ny ovana.

När Sigge somnat på kudden kan jag inte låta bli att ligga och zappa bland kanalerna. Det är livsfarligt att ha tv i sovrummet, känna att tiden som flyter är lyxig ensamtid samtidigt som jag aldrig somnar framför tv´n. Alltså ligger jag där till klockan blir mitt i natten och jag vet med mig att jag kommer ha grus i ögonen i morgon.

Mot sängen...

Jag älskar dig!

Angelina gråter i bilen på väg mot storhandlingen. Hon vill inte handla mat, hon vill leka med Svante. Tårarna sprutar och för att få lite lugn och ro så ringer jag upp Åsa, Svantes mamma.

Angelina och Svante fick prata med varandra i telefon och jag hör självklart bara vad Angelina säger.

- Hej, jag vill leka med dig.

- Vad gör du?

- Jag älskar dig! Jag älskar dig Svante. Vi köpa ring mitt finger. Jag princessa och vi dansar. Jag älskar dig.

När de lagt på så frågar Sigge vad de pratat om.

- Vi gifta, ring mitt finger och dansa.

- Vad har du lärt dig om giftemål?

- Jag är 3 år.

Jag undrar vad Svante tycker om det kommande giftemålet?

Kim älskar mig!

Lupita vaknade och grät kl 05.45. Alldeles för tidigt tycker jag som gav henne välling och sövde om henne. Kl 06.25 vaknade hon igen och hon var glad som en lärka.

- Kim älskar mig! sa hon skrattande.

- Ja det gör han.

- Sussi älskar mig och Kemal älskar mig.

-Ja de älskar också dig.

- Kemal springer.... ahahhhhahhhh (Flåsar - hur man nu skriver det). Katinka ont i benet. Katinka plåster benet. Mamma, Kim älskar mig! (Skrattar massor mellan meningarna).

Växer så det knakar

Angelina växer i perioder. Helt plötsligt har hon stl 110 och stl 28 i skor.

Kompisar

Angelina, Frank och Ninja (aprilmammor-barn från -06) Vi har setts då och då sen de föddes. Då var de så små och nu är de ganska stora.

Lupita, Angelina, Frank och Ninja.

Utflykt till Mikaela och Deniz

En utflykt till förorten, till god mat och mys i lugn och ro.

Hoppla hästen!

Bus-mys i sängen

Jag ville också vara med.

Här leker de "bebis".

Förlåt

Idag i bilen drev Lupita mig till vansinne. Visst kan jag bli arg på henne någon gång då och då, men idag blev jag skitförbannad.

Hon hade fått en dricka av typen "Sunkist" fast en Semper i bilen. Kanske tyckte hon inte den var god för hon började skvätta runt med den i bilen, som Sigge tvättade igår och så gör hon aldrig annars. Hon tog bort sugröret och tryckte ut saft på sätet, taket, dörren, hennes egna byxor, bilbarnstolen...ja överallt. Jag sa först till henne att sluta, vilket hon inte gjorde. När jag sedan höjde rösten så skrattade hon och fortsatte. Jag blev vansinnig eftersom hon inte slutade trots att jag drog lätt i foten/skon på henne. Hon bara skrattade och fortsatte. Och jag körde och kunde inte nå henne/drickan.

Eftersom jag körde kunde jag inte heller bara stanna vilket gjorde mig ännu mer arg. Och när jag väl kommit bort från motorvägen och stannade på första bästa tillfälle så var ju självklart drickan slut. Jag svor och sa att nu ska du aldrig få mer dricka i bilen, så får man inte göra, nu kommer pappa bli arg och en massa saker som hon förmodligen inte förstod.

Efter en liten stund tog jag mitt förnuft till fånga och satte mig i bilen och körde iväg igen. Hur kan man bli så arg på en så liten person? Hur ska jag göra nästa gång? Ska man vid ett liknande tillfälle (där man inte kan göra något åt situationen) bara strunta i det som händer och räkna till 1000? Skrattade hon för att hon enbart tyckte det bar roligt eller för att hon blev rädd då jag höjde rösten?

Jag skäms och jag önskar jag kunde göra om och göra rätt.

Bio

Idag gick Lupita på bio för första gången. Hon drack läsk och åt popcorn med stor glädje. Filmen var nog sådär, men hon satt still och tittade större delen av tiden.

Besviken

Idag skulle jag, Angelina och Lupita träna på SATS. När jag kom dit så var minisats fullt. Det är fjärde gången det händer, av fem möjliga, vilket gör att jag funderar på om de verkligen har ett optimalt system. Vill de locka föräldrar att träna hos dem men har inte funderat på deras behov?

De flesta minisats har öppet mellan 10-15 på helgen. Mellan 12-14 kan man tänka att många småbarnsföräldrar ger sina barn mat och eventuellt en sovstund. De som inte vill träna kondition eller styrketräning har därför högst ett vanligt pass att gå på - och då är minisats fullt. Tråkigt! Jag känner mig smått lurad.

Hemma, men frisk

Lupita är hemma trots att hon är frisk. Det är jag som inte förstår mig på hur man lämnar ett friskt barn till dagis när den andra är kräksjuk, rent praktiskt alltså. Lupita får därför vara hemma och leka, busa och ibland driva hennes rara mor till vansinne.

Viktigt att lära sig att rosa är en flickfärg och att det enda som räknas i livet är att ta på sig läppglans på rätt sätt. ;-)

Hjälper till att göra bönsallad till middagen (kycklingsoppa med lime samt ris). Kryddar och blandar som en riktig kock. Märk handspriten i bakgrunden i dessa sjuk-tider. Tänk om den tar slut?!

Dagens lunch: Makaroner (skruvar), falukorv och gurka.

Cool

Angelina kräktes hela förmiddagen, men sedan blev det fart på henne.

Kräksjukan är här

Som en blixt från klar himmel...

Jag och barnen var helt klara att lämna vårt slott. Det var bara skorna som saknades. Helt plötsligt sprutar Angelina kräk och nappen flyger ut. Hon kräks flera gånger innan vi hunnit till toalettstolen. Sedan vill hon ha vatten och kräks igen.

Jag torkar och försöker samtidigt hålla koll på en Lupita som är på upptäcktsfärd. Jag önskar hon kunde gå till dagis och Angelina fick vara ensam hemma. Men hur lätt är det att ta en sjuk med sig på tur och returresan till dagis?

Jag hinner inte mer än torka upp första vändan, samtidigt som jag ringer jobbet och dagis, innan nästa kräkomgång kommer.

Jag fasar för den här dagen! Och jag hoppas innerligt att inte vi andra blir smittade.

Snoppar och snippor

Här hemma utvecklas samtalen mellan mig och barnen. Angelina är väldigt intresserad av snoppar, snippor, rumpor och bebisar i magen.

- Mamma, jag har en rumpa och snippa.

-Ja, det har du. Alla flickor har snippor.

-Var är mina stora tuttar?

-Du får stora tuttar när du blir stor.

- Pappa har en snopp.

-Ja, alla pojkar har snopp.

Så håller det på när hon sitter och filosoferar på toaletten. Är Lupita i rummet så är hon snabb att delta.

-Jag har snopp!

-Nej, du har en snippa. Pojkar har en snopp.

-Jag har en snippa!

-Ja...

Lupita rider

Lupita rider i Aspuddsparken. Om inte pappa skulle gått bredvid och stöttat upp henne så skulle hon glidit av...

Angelina rider

Angelina rider i Aspuddsparken.

Slitna skor?

Ett par gånger nu har Sigge sagt att jag inte "tar hand om mina skor" varpå jag blivit irriterad och sagt att jag använder mina skor. Idag hände det igen och jag ifrågasatte vad han menade. Hans svar var att jag inte är försiktig med skorna. Vad innebär det? Försiktig.... Hur då? Jag promenerar, han åker bil. Jag kan inte sluta tänka på hans kommentar och jag inspekterade våra skohyllor idag. Han har fler skor att använda varje dag och jag har fler skor som jag aldrig använder. Alltså borde mina skor, med all rätt, få bli mer slitna. Dessutom så inser jag att jag borde få köpa fler skor - i morgon ;-)

Sigges skor.

Mina skor.

Lördagsutflykt och invigning

Idag tog vi ut cyklarna och spände fast cykelvagnen som jag längtat efter. Vi bestämde oss att åka till Rålis med picknick och sedan grilla i parkleken.

Turen dit var avspänd och vi njöt av att vara fria och ta oss fram "snabbt" (vi åkte försiktigt). Väl där blev det ännu bättre. Solen värmde, maten smakade bra, den nya termosen visade sig hålla värmen och vi kände oss glada.

När vi skulle hem blev det dock en annan femma. Cykelvagnen blev så tung i och med att vi hade många backar tillbaka. När vi väl var uppe i den 4:e backen var både jag och Sigge genomsvett och jag undrade hur jag skulle klara av att cykla själv och inte få någon hjälp.

Var det så smart att köpa cykelvagn? Förutom att backarna var jobbiga så var det dessutom krångligt att ställa in den i cykelförrådet (den gick inte in genom dörren och fick inte plats vid vissa utrymmen i gången till förrådet). Kanske kan jag ställa den någon annanstans och snabbt som satan bygga benmuskler och förbättra mitt flås.

Korv- och hamburgergrillning var uppskattat. (Den tillhörande picknick maten bestod av vatten, saft, kaffe, smoothies, banan, äpple- gurk- och morotsbitar, bröd, muffin och kaffe med mjölk.)

Lupita tyckte det var -Mythit, att äta ute.

Angelina hade mycket spring i benen och ville snart cykla, springa, klättra och annat kul i parken.

Angelina och Lupita testar den nya cykelvagnen innan vi tar ut den.

-Puss min söta syster!

Mysig musik?

Lupita och jag går nere i källargången som kryllar av män som hamrar, målar och installerar saker i de nybyggda lägenheterna på bottenvåningen. Några av lägenheterna står öppna och det strömmar ut musik ur byggarnas radioapparater. Lupita stannar, tittar in och står stilla och lyssnar en lång stund på någon hårdrocksmusik.

Sedan utbrister hon:

-Mamma, det är inte mysig musik! Inte mysig musik.

33 år

Tuuut tuut! Mamma fylle utihunnane åååååår!

Busig flicka. (SKRIKER UT ALLA SÅNGER!)

Mums tillsammans.

Inte så populärt att dela med pappa.

Muffinen ser ut att vara lika stor som Lupitas huvud :-)

...och hur man böjer muffin har jag ingen aning om.

Steffe, Kusin Vitamin

Jag blir så himla glad när folk kommer upp spontant. Man inte knappt blinka och skiten i hörnen FÅR LIGGA utan att man blir svettig av skämsighet. Bara toaletten är ren som mamma sa ibland.

I fredags ringde Steffe och sa att han var på besök och att jag hade äran att träffa honom. Sagt och gjort så satt han hemma i vårt kök dagen efter och mumsade mat och fick smaka upptinade muffins från Holy Sweet som vi köpt till bröllopet. Härligt, i sin enkelhet!