Jag har en klump i hjärtat som ingen kan förstå. Jag har sagt till Sigge att han måste ta allt ansvar för modersmålet då det bara är han som pratar kurdiska. Tyvärr är han inte så intresserad... Modersmålstränaren har klagat flera gånger, jag tjatar och Sigge pratar flytande kurdiska med alla utan sina egna barn. Och efter snart 6 år så ger jag upp vilket får mig att vilja sitta i ett hörn och gråta. Jag vill att mina barn ska få möjligheten att kunna sin pappas språk.
Jag vet hur det är att känna sig utanför. Att hela tiden få fråga -Vad säger de? Att människor man möter exkluderar mig pga att jag inte kan språket. Att inte tillhöra. Det är hårt, men tydligen så har aldrig Sigge upplevt det själv.
- Posted using BlogPress from my iPhone
En istället för man
8 år sedan
